Själarnas urskog

I det hypnagoga; människan är en ton som väver samman en och samma dröm.

Imago

Förlorat och återbördat

Åter ett steg, fast mark under fötterna - exkursioner mot bockstensskogarnas Swedenborg, kranier på villovägar och lundehundar med fem klor; Jung och alkemin och skogens alla djur.

Zwischenschärfe

Landvetter: Cardiac arrest and therapeutic hypothermia; läsarens fot i hjärtslag över trehundra!

Kött, blod, damm och aska

Att steka på en lever är ett oöverstigligt hinder, om man inte vet hur den ska kryddas. Och att skydda sig med ett kassaskrin framför ansiktet är inget mot visionärens dröm om att stå i matkön på Chalmers och ha med sig fel lunchkuponger, ty en mardröm enligt den sistnämnde är att ringa in till radion och inse att de vägrar lyssna på vad han säger.

Herzog

"Move away from psychology and engage in the concordance of hearts."

Själarnas urskog

...en bärande fond, en plats - som en underström av ingivelser;
av motljus, villospår...

Tillstånd och sakförhållanden

En begynnelse i kärnan och att virvla sig ut. Men allt är i tillfälligheterna, och allt går med latens, för att sedan vända åter med trefaldig kraft. Kanske är det att förlora sig i ett avståndstagande, eller, än hellre, att låta allting förbli som i avtryck av...giltighet.

Hugga ved och skotta snö

"Jag minns inte var det ligger, men jag vet att vi har varit där."

I löpe av tiden

”Mykologer utstrålar så mycket ro att bara det är skäl nog att ha dem på vår utbildning. De går runt och sniffar i sig svamp från näsdukar som de drar fram i smyg när de tror att ingen ser och förlorar sig i ett ansiktsuttryck som inte är av denna värld.”

Varför akutdör blommor? Under loppet av sju gångna veckor har jag i vanlig ordning snärjt mig genom hela registret och varit fullkomligt absorberad och till leda förpestad, och även om gårdagen stundtals gick med ett visst styng av nostalgi så får jag idag åter sägas vara vid sunda vätskor, vad nu det ska betyda. Andningsstillestånd och tändstickor, söndertuggad digitalis; allt är sagt med parenteser, men vad ska man göra. Och hur det än må förhålla sig med utsvävningar och huruvida detta i det bästa förblir osagt, så tycks klokheten hos somliga i det närmaste vara... ofrånkomlig.
EKG-tolkning på stört, är detta en bok eller en ledstjärna? Nu far jag söderut med fjäll i sikte.

Locus minoris resistentiae

Glukosbaserade vätskeersättningar är en konstgjord andning, men en rättfärdigad sådan, ty somatiken är stundtals sin egen.

I övrigt är det vår, allt är ursäktat och förlåtet, och jag är svag för de märkligaste av ting.
Går rakryggat, flyr undan i illa dold panik, en orolig blick, en flykt därifrån!
Att bli beskylld för att vara aspergoid enkom för att man önskar trevnad kring javabälande var tveklöst dagens värsta, men att sammanfatta väsentligheter i små skrivstilskompendier som sedan säljes för dyra och orena pengar är en motvikt så god som någon. Och provinsialläkeriets efterträdare är fortsatt jordnära med en värme av sällan skådat slag, för efter dagar som denna går man därifrån uppfylld av en förunderlig känsla av tillförsikt.

Träumereien

"...och samlar så dropparna ur daggkåporna över en äng. Den är fylld av dem, och det är gryning. En ensam röd ros i ett fält av böljande grönt. Ser jag genom en annans ögon? Kanske är jag ett moln, vikten av att inte vara ensam är fjäderlätt. Och träden viskar sitt språk, som inte äger några ord. Likt pärlor med tunna skal vilar dropparna i hjärtat av varje blad. Det är rofyllt. Var daggdroppe är en bön."

En känslig själ i pösbyxor

Så här sover man sin croco-raevus-langlångsömn...




...men när någon står i beråd att lämna flocken knorrar man ihop sig på en matta och slår an en helt annan ton.

Sällskap för en eremit

...den dröm, från vilken vi inte vill befrias...

Sömn, hjärta, Halland, hund; bortom tidsfördriv och granddanois-schäferbastarder. Att pröva ett litet hörn av psyket, för vidare begrundande inom kort.

Valpöra

Rullsyltepälsen är ännu inte ihopknorrad, men man ser i blicken vem det är.

Hjärtvägg

Teckning och akvarell

Läsa klippor, vara hundvän.

Selektionerna

Nej, inte ens den gode Dante var ogenomskinlig.

Och en tillfällig reträtt. För arkeologin. I Lund.
Det är att befästa något.

Nyligen fick jag ett hundvykort, ett avlångt. I ett kuvert från Båstad. En insats av livräddande mått, ty dagen var i sanning en studie i helvetets alla plågor.
Att stå i fel sfär har sitt värde, onekligen så.
Är det förlitan?
Jag vet inte.

Dagar av mikroskopering i akvariet, patologer av säregna sorter och att själv befinna sig vara mer förhäxad av brittiska sidbenor än av dessa myriader av carcinom som med all rätt borde ha tagits i beaktande; att anteckna i smyg, förstrött, eller drivet?: ’Sommaren; svälta och skriva och blunda för alles’, i det att patologerna vankar av och an, av och an, alltjämt med uppehåll som i det tillfälliga.

Och sedan? Österrikiska AT-läk som säger ”Servus!” och klistrar ner journalerna med Trocadero på burk, racertävlingar på IVA-sparkcyklarna med varmhjärtad kardiolog längs mörklagda mitt-i-nattenkorridorer; blockkommunikationer i skrift, beskyllningar för att ha fingrat i eluttag med vattendränkta framtassar - och! - erysipelasbehäftade Pickwick-obesitas:
”Att sova är som ett annat vakuum.”